Toppturshelgen

Jag blev medbjuden, bara sådär. Stuga finns, plats i bil finns, vi hämtar upp dig. Bara att packa väskan med andra ord, såna erbjudanden går inte att tacka nej till. Anledningen till resan var i huvudsak toppturshelgen, en skidalpin tävlingshelg. På lördagen skulle det springas varvbana, 350hm lång med två byten stighudar av/på, flest varv på 1,5 timmar vinner. Detta kände jag skulle bli svårt på splitten, jag har ju bara kört den en vecka så bytena tar fortfarande tid, och speciellt om man jämför med skidalpinisterna som bara sliter av hudarna, stoppar dem innanför tävlingsdressen och åker, utan att ens ta av skidorna.

På söndagen skulle det tävlas i vertikal, dvs inga byten utan bara gå (springa) uppförs, närmare bestämt 980hm uppför Ryfjället. Även om jag kanske skulle kunna skylla på att splitten är tung jämfört med alpinistskidor (som verkligen är osannolikt lätta) hade jag inga riktigt vetta ursäkter för att slippa, utan jag ställde upp.

Fast först var jag tvungen att slå ihjäl lördagen någonstans, och det gjorde jag i skogen ovanför Klippen i oväntat bra snö. Terrängen är precis lagom brant för att ge flowig kravlös åkning, och björkarna står tacksamt glest. Perfekt som säkert ställe att mysa runt på även om man är själv eller snötäcket är lite instabilt (och det var det). Jag grävde på ett vindskyddat ställe, och förutom de uppenbara skarlager från värmen mitt på dagen med snöfall emellan som utgjorde de översta 20-30cm av snötäcket låg det ett riktigt otäckt lager ungefär 1m ner, lite socker på skare som släppte klockrent på andra slaget från armbågen. Bäst att passa sig för flakbildning om man skulle upp på kalfjället alltså, i skogen kändes det däremot inte som att det var någon fara.

Bara att lägga ett hudspår och knata upp och ner sen som en jojo.

Vädret var väldigt växlande, allt från kräksnö till solsken kom i omgångar.

5 riktigt sköna åk hann jag med, man vill ju inte vara för pigg sen när det ska tävlas. Efter en mycket trevlig middag med hela tävlingsgänget och en natts sömn var det alltså dags för SM i vertikal. Stämningen i starten var skönt avslappnad, jag parkerade längst bak och noterade att jag var den ende på splitboard, och förutom en telemarkare var resten av gänget lättviktskittade och lycraklädda.

Efter starten försökte jag hålla rygg på teliskillen så länge jag kunde, men var tvungen att släppa halvvägs upp i skogen, när ena kinden domnar lite lätt vet man att det nog är dags att sänka pulsen om man ska orka 700 höjdmeter till. Jag lyckades dock hålla någon form av kontakt, men sista branta biten var tung och jag förlorade mycket tid. Till slut kunde jag i alla fall stappla in i mål med spyan i halsen, länge sen jag mådde så dåligt, å andra sidan har jag aldrig tidigare varit (inofficiell) svensk mästare i splitboard-vertikal. Ingen annan hade tagit med sig mackor eller kaffetermos upp till toppen, go figure...snyggast frilla hade jag också, sådeså. Att jag kom näst sist, och han som var bakom hade haft en massa utrustningsstrul känns helt ok ändå. Man är klen helt enkelt. Tiden för de som undrar blev 1.11.40, vinnartiden 42.20 var aldrig riktigt i fara.

Tack till Olof för peppen, erbjudandet och boendet, Henrik och Axel för hänget och hela resten av Toppturshelgen för att ni fixade en grym tävling. Nu sitter jag här med ett par sprillans nya boots på fötterna istället för mina gamla trötta Ions som inte gav nå mycke stöd i blomkålssnön första biten nerför Ryfjället, ska bli roligt med lite styr på brädan!