Chamonix, värt
Bilden ovan är från min första tur i Cham. Vi åkte högst upp i ett liftsystem och knatade sen vidare över en kam, gjorde en bibliskt lång travers och knatade sen lite till, för att komma över en Col och ner till en by. Inte så många höjdmeter uppför, men desto mer nerför. Första biten var det sjukt mycket folk, ovant att behöva stå och vänta vid varje slag på någon britt som ska flåsa lite och trassla med sina skidor. Jag trodde jag var rookie på att huda, men jag var långt ifrån långsammast eller fumligast, vilket ju både är bra och dåligt. Skönt att slippa skämmas så mycket i alla fall. Åkningen var helt ok, bra om än lite tung snö och begränsad sikt. Vårvärmen kom visst en månad för tidigt, så snötäcket på låg höjd är rejält plågat, och på eftermiddagen gör man överhuvudtaget bäst i att hålla sig på säker mark. Byn bjuder på en hel del förströelse i form av caféer, prylbutiker och skön stämning, så det gör inte så mycket.
Efter denna lilla uppvärmning på runt 1200hm nerför (och inte lika många uppför, vi fuskade ju med liftar som man tydligen gör därnere) var det dags för en lite större tur, Gran Paradiso i Italien. På södra sidan Alperna är kaffet bättre (och billigare) och våren har verkligen tagit fart. Huda på hade man kunnat vänta med ganska många hundra höjdmeter.
Trots att vi fick gå uppför en snöfri sluttning som hade kunnat bjuda helt magisk skogsåkning var jag ganska nöjd ändå, stigen var jättefin och hit skulle jag verkligen vilja släpa en cykel på sommaren. Någon som vet om man får cykla i området?
Till slut fick vi i alla fall gå på skidor en stund också, det sista hundratalet höjdmeter upp till rifugiot på 2700ish möh.
Det känns otroligt civilicerat att man kan beställa öl och espresso över disk, det är lite annorlunda från Klöverstugan. Efter en fantastisk kvällsmåltid inklusive burkade ärtor som väckte barndomsminnen man helst sluppit, en tidig kväll och en tidig frukost gav vi oss iväg i solens första strålar, mot toppen!
Tyvärr var snön inte så kul att huda på, så efter ett tag kom vi till en punkt där vi antingen hasade bakåt eller neråt, bättre turteknik behövs! Å andra sidan blir det ju inte lättare när alla eurosar turar på 70mm breda skidor och sen ska jag försöka få plats med en 150mm bred splitboardskida i det hudspåret. Så fort vi kom tillbaka till Cham köpte jag i alla fall svindyra skarjärn, inget är så dåligt för humöret som att behöva kriga bara för att inte glida neråt i ett hudspår.
Som det antagligen framgår beslöt vi oss för att vända, dessutom såg snön inte ut att bli bättre högre upp heller så det "enda" vi gick miste om var utsikten.
Som tur är finns det mycket annat att förlusta sig med i Italien, till exempel glass, kaffe, pizza och spa med utsikt över Monte Bianco (eller Mont Blanc som folk envisas med att kalla det).
Väl tillbaka i Chamonix blev det några till dagsturer upp mot Aguilles Rouges, mycket trevligt. Den sista bjöd dessutom riktigt torr fin nydumpad snö på stora fält i hundratals höjdmeter, nu förstår jag varför folk gillar det här stället.
Praktiskt är också att man kan ta tåget och bussen nästan vart man än vill, det underlättar otroligt mycket. Sen är det en skön känsla också att glida direkt ner från berget och bara sätta sig på ett tåg och tuffa hem, helmysigt!
Biljett köpes bäst på tåget, om inte annat så för att det är kul att se hur många rutor de måste fylla i innan de är färdiga, byrokrati ftw!
Tack till Emil och Karin för att jag fick komma och för att ni visade mig runt, det var en fantastisk vecka och jag längtar redan tillbaka, förhoppningsvis blir det fler turer och lite tidigare på året när det är bättre snöförhållanden!