All we need is just a little patience

Västan har blåst, och snön har kommit från Norge. SMHI lockar med 20mm nederbörd och fjällsäkerhetsrådet drar till med en 4 på den femgradiga skalan. Dags att hålla i hatten med andra ord. Trodde vi. På fredag eftermiddag drar både SMHI och Yr in nederbörden men lämnar kvar vinden och molnen, man tackar. Dessutom ligger temperaturerna runt och i vissa fall över nollan, inte bra för snön. Förra helgen var här mellan -25 och -40 grader, ganska kraftiga växlingar.

Trots allt lovas det vissa solchanser både lördag och söndag, så efter att ha suttit i valet och kvalet en stund drar vi i alla fall upp till Tärna.

Som bidragande källa till tvivel har min ena stortå utvecklat någon form av inflammation i en sena, gissningsvis pga ngn tryckpunkt som blir när jag snöskoar på hårda platta underlag. Som grundregel tror jag TSL:s slöskor ska undvikas, de är för styva i plattan och bidningarna för allt förutom lös snö. MSR verkar fungera betydligt bättre med sin mer flexibla upphängning. Denna helgen gjorde inte heller inflammationen bättre, hoppas verkligen splitboarden kommer snart.

Eftersom det ändå blåst västligt beslutade vi oss för att åka till Klippen väster om Hemavan och gå upp för Dalojve. Vädret såg inte jättebra ut med mörk himmel och vind, men man kan ju alltid vända vid trädgränsen om sikten är för dålig. Jo tjena.

Det tråkiga med Dalojve är att det är väldigt svårt att få ut hela fallhöjden i ett vettigt åk. Helst ska man nog åka ner på östra sidan, om det varit västliga vindar en längre tid kan man nog få några riktigt fina svängar här, men bara runt 300hm innan det flackar av. Eftersom det huvudsakligen blåst från öster och snöat av sig i östra Tärnafjällen är snötäcket fortfarande riktigt dåligt så här långt västerut. Det var vi ganska glada för, stenarna som stack upp gav oss i alla fall någon form av referenser i det annars totala flatljuset. Vi valde att skråa syd-sydväst så långt vi orkade, sen dök vi rakt ner i fallinjen ner mot platån som är precis ovanför trädgränsen. Snön var faktiskt inte så dålig, ganska mjuk och fin med tanke på omständigheterna. Sikten hindrade dock effektivt all form av inspirerad eller aggressiv åkning. Väl nere på platån kom det taskiga snöläget väl till pass igen, det blev något mindre jobbigt att pulsa över det platta partiet och fram till kanten som markerar skogens början. Och vilken skog sen!

Man bör vara lite försiktig i detta området, rekar man nerifrån vägen ser man tydligt att det är mycket klippor som lurar, vi hade tur och hittade en jättefin linje och trillade ner precis norr om Klippen. En halvtimmes promenad först genom skogen och sen på vägen och så var vi tillbaka vid bilen. Alltid kul att ta en topp, men denna dag hade varit bäst spenderad band träden. Nu snöar det ordentligt, mycket lovande inför söndagen.

Väderleksrapporten för söndag lovade växlande molnighet och någon minusgrad, dessutom inte mycket vind. Topptursväder med andra ord. Av oklara anledningar bestämmer vi oss för Ryfjället, som ju såklart inte har fått någon del av den norska snön som trillade över Klippen och Hemavan på lördagen. Vädret är i alla fall varmt och trevligt, trots bara underställ är det inga problem att svettas ett par floder på väg upp genom skogen och kraftledningsgatan. Jag spottar mina egna spår som är 3 veckor gamla vid det här laget, inte mycket snö har fallit här på sista tiden alltså.

När vi kommit upp en bit på kalfjället hänger det fortfarande envisa moln över de sista 3-400 höjdmetrarna av fjället. Vi beslutar oss för att gräva ner oss, dricka kaffe och vänta på att det eventuellt lättar. Eftersom vi var iväg tidigt är klockan bara runt 10-11, vi har med andra ord gott om tid på oss.

I vår grop hittar vi för övrigt att svagt lager på ett par cm sockersnö ca 10-20cm ner, under ett lager ganska hård vinddriven snö. Detta är alltså på en östsluttning, kan vara bra att veta om någon tänkt ge sig ut i brantare terräng i området.

De låga molnen hänger kvar, men vi ser ändå vissa tendenser till sprickor så vi bestämmer oss för att i alla fall gå en bit till och se hur snöläget ser ut. Ganska kompakt men inte stenhårt visar det sig.

Precis när vi nästan gett upp hoppet och tänkt börja åka ner spricker det upp, och vi känner att toppen kan vara inom räckhåll.

Plötsligt uppenbarar den sig!

Och rätt vad det är är man uppe. Sikten är nu såpass bra att man kan spana en massa åk man vill göra, det blir definitivt återbesök här.

Dags för den med västerbottniska mått mätt långa vägen ner! Mycket kalfjäll bjuds det.

Snön är varierad från vindpinad till packat puder. Vi får ett gäng riktigt bra svängar på kalfjället, även om det inte är lika bra som när jag var här sist. Nere i skogen är snön såklart mjukare men inte lika fluffig som för några veckor sen, blidvädret och bristen på nysnö gör sig trots allt påmind.

Väl nere sätter vi oss på sjön, njuter av solen, ett par mackor och en kopp kaffe innan vi sätter oss i bilen och kör hem igen.