Friskt och svalkande i Grönfjäll

I vanlig ordning styrdes det upp en resa i sista stund, tack Andrea för att du inte var rädd för lite kyla. Ett snabbt pit-stop på Utebutiken för panikköp av dunjacka (som var grymt skön) och ansiktsmask (som visade sig vara i barnstorlek, snopet) bar det iväg till Grönfjäll. Från Lycksele och framåt pendlade temperaturen mellan -34 och -38, i korsningen där man svänger av Dikanäsvägen upp till Grönfjäll tangerade vi -40.

Klart, kallt och vindstilla, men varmare uppe på högre höjd. En perfekt dag för en topptur med andra ord. Målet för dagen var Klippfjället, närmare bestämt sydvästra toppen Skaarjehe, 1372möh. Efter att vi fumlat lite med utrustning började vi inmarschen i Grantonsskalet längs skoterleden från Grönfjäll

Man kommer fram till en bro, efter att man gått över den är det bara att knata upp på Klippfjället.

När vi börjat komma upp bara något femtiotal höjdmeter från dalen blev det direkt påtagligt varmare, och solen kändes också som att den värmde lite trots att det var första helgen i februari. Vi uppskattar temperaturen till -15, och det är i princip helt vindstilla.

Väl uppe på toppen fick vi se lågtrycket skölja in över fjällen i fjärran.

En helt fantastisk dag för topptur, som vanligt fler gåbilder än åkbilder, men det blir ju lätt så.

Vi går och lägger oss med en skavande oro över det där lågtrycket vi såg rulla in. Mycket riktigt vaknar vi dagen efter till en betydligt mer mulen himmel. Värmen uppe på fjället har helt försvunnit, och kylan nere i dalarna har mildrats. Nu är det runt -25 överallt, och det blåser snålt. I kombination med dålig sikt betyder detta skogsåkning, och vi styr kosan mot Kittelfjällets nordvästsluttning för att gå några vändor ungefär på samma ställe som förra helgen.

Inmarschen över myren är kort men smärtsam, här blåser det riktigt ordentligt, och med tanke på de låga temperaturerna är förfrysningsrisken påtaglig. Väl i skydd av skogen kan man börja försöka få tillbaka blodet till ansiktet och fingrarna.

Efter ett flertal misslyckade försök att hitta förra helgens igendrevade hudspår får vi vackert spåra själva genom skogen. Snön är lite mindre fluffig än förra helgen, men fortfarande mycket mycket bra. När man börjar närma sig trädgränsen upptäcker vi en oroväckande tendens till vindflak, och jag passar på att kolla hur snötäcket ser ut.

Ingen fara med stabilitet, men lite svåråkt de första tiotalet höjdmetrarna innan man på riktigt kommer ner i skogens skydd.

Tre åk senare känner vi oss mycket nöjda även med denna dagen.

Ännu en helg höll alltså snökarman i sig, vilken fantastisk vinter vi har! Nu vänder vindarna och börjar blåsa västligt, bara att hoppas att det dumpar ordentligt över Norge och Tärnafjällen inför nästa helg. Tack till Andrea för sällskap, fotande och glatt humör trots trilskande stighudar och svalt väder.